Tomt!
Igar var det tomt pa träningen....inget NLA-lag före oss...brukar komma tidigt för att slippa sitta för länge pa jobbet för att se de träna, men igar var det juniorerna som hade tiden före oss. De maste vara gruvligt besvikna och har väl inget att träna för nu! Jag känner mig ocksa beviken, hade hoppas pa final mot Dietlikon och det är ju nära till bada matcharenorna, sa isafall hade jag kunnat se alla matcher.
Livet gar vidare. Nu far jag väl hitta pa andra saker pa helgerna. Kanske dejta ngn snygging ;-) Livet är inte bara innebandy. Det gar i vagor, ibland är man jätteintresserad och det är sa kul och underbart att spela, hjälpa till pa matcher, kolla matcher, skriva om innebandy...men ibland blir det bara för mycket, man tänker: vad sysslar jag med? Hur kan denna sport ha tagit över mit liv? Vad göra jag i Falun eller Chur kl 22.00 en kväll när jag ska jobba dagen efterat?
Sluta kan jag dock inte, men försöka varva ner dosen helt enkelt, göra annat: träffa familj och kompisar, ga pa bio, jobba, etc. Jobbar gör man tillräckligt, vem hade inte velat tjäna pengar pa innebandyn? Men a andra sidan är det skönt när det känns tungt pa planen att ga till ett jobb där alla är totalt ointresserade av sporten.
Det finns trots allt värre saker än att förlora en match eller missa klara malchanser. Pa trammen (sparvagnen) hem igar hoppade en svensk tjej in och satte sig bakom mig. Hon snackade i telefon och jag fick höra hela hennes livshistoria. Hon hade en ex som var alkoholist, hon var gravid och hade sagt upp sig pa jobbet, lägenheten hon bodde i var nymalad vilket kunde vara skadligt för barnet (som var oplanerat) sa hon var pa väg för att sova hos nagra kompisar....ja da tänkte jag: vad är egentligen en förlorad finalplats med sitt favoritlag värd? Kanske ingenting alls.
Livet gar vidare. Nu far jag väl hitta pa andra saker pa helgerna. Kanske dejta ngn snygging ;-) Livet är inte bara innebandy. Det gar i vagor, ibland är man jätteintresserad och det är sa kul och underbart att spela, hjälpa till pa matcher, kolla matcher, skriva om innebandy...men ibland blir det bara för mycket, man tänker: vad sysslar jag med? Hur kan denna sport ha tagit över mit liv? Vad göra jag i Falun eller Chur kl 22.00 en kväll när jag ska jobba dagen efterat?
Sluta kan jag dock inte, men försöka varva ner dosen helt enkelt, göra annat: träffa familj och kompisar, ga pa bio, jobba, etc. Jobbar gör man tillräckligt, vem hade inte velat tjäna pengar pa innebandyn? Men a andra sidan är det skönt när det känns tungt pa planen att ga till ett jobb där alla är totalt ointresserade av sporten.
Det finns trots allt värre saker än att förlora en match eller missa klara malchanser. Pa trammen (sparvagnen) hem igar hoppade en svensk tjej in och satte sig bakom mig. Hon snackade i telefon och jag fick höra hela hennes livshistoria. Hon hade en ex som var alkoholist, hon var gravid och hade sagt upp sig pa jobbet, lägenheten hon bodde i var nymalad vilket kunde vara skadligt för barnet (som var oplanerat) sa hon var pa väg för att sova hos nagra kompisar....ja da tänkte jag: vad är egentligen en förlorad finalplats med sitt favoritlag värd? Kanske ingenting alls.
Kommentarer
Trackback